Vilka olika sorters tester har vi i verktygslådan?
De olika sätten att testa motsvarar vad det är vi vill få reda på och hur snabbt vi behöver få reda på det. Och innan vi går in på de olika sätter vill vi bara påminna om en sak som kan förefalla självklar, men som inte är det i de flesta organisationer: Att testa är en fråga om en mentalitet.
Eller attityd, inställning eller kultur; kalla det vad du vill. Men allt det vi har diskuterat hittills i den här boken går ut på att skapa en organisation som har en testmentalitet, som vill testa. Allt. Ska vi fokusera på en enda sak som gör en mycket stor skillnad så är det organisationen vilja och förmåga att testa. Och förmågan att ta till sig och basera fortsatt utveckling på testresultat.
Då bygger du nämligen en nyfiken organisation; en verksamhet som hela tiden vill ta reda på mer, som hela tiden vill veta vad kunder och användare tycker och tänker. Som vill lyssna. (Och som inte har något emot, utan kan hantera när det de hör är något nytt, något annat än det de själva trodde.)
Vi kan ta det ner på en detaljnivå som vilken möteskultur man har (internt). Tänk dig en situation där en kollega till just presenterat ett förslag på något ni ska göra, något som era kunder då kommer att kunna se och/eller interagera med. En annan mötesdeltagare --- för exemplets skull säger vi att det är en mellanchef --- har synpunkter och vill att förslaget ska ändras på något sätt med motiveringen att hen tror att det då kommer att bli bättre.
Blir det då som mellanchefen säger eller säger någon av de som är med på mötet “Vi testar, så får vi se vad kunderna tycker är bäst”?
Det är ju en sak om du har stabat lef på något som ska publiceras. Om något är uppenbart fel enligt alla de yrkeskompetenser vi tillsammans besitter. Men det är något helt annat när vi formulerar sådant som vi egentligen bara tror och inte vet, sådant som är åsikter, som om de vore sanningar.
Ingenting ökar farten på affärsutvecklingen mer i den digitala åldern än att få reda på saker som vi inte vet. För att inte tal om sådant som vi inte vet att vi inte vet.
Redan i slutet av 1980-talet dök det upp en strömning inom managementteori som propagerade för den lärande organisationen. Det handlade mycket om hur man gör om den kollektiva kunskapen till ett strukturkapital, hur alla kan komma åt allas kunskap och hur man ser till att man verkligen lär av varandra. Tanken var mycket god, men nu har vi helt andra möjligheter vilket betyder att det å ena sidan är viktigare än någonsin att bli en lärande organisation, medan vi å andra sidan både kan och behöver lära oss från vår omvärld i mycket större utsträckning än förut.
Och det gäller inte bara för organisationer. Det är lika viktigt för oss som individer.
I första delen av boken, när vi var inne på den ökade förändringstakten[länk], konstaterade vi hur förryckt det är att vi spenderar de första femton procenten av våra liv med att utbilda oss för restan av de hundra. Det gängse skolsystemet fungerar inte längre och då pratar vi inte om kvaliteten på skolan i olika länder. Utan om att vi alla nu skulle behöva fortsätta “gå i skolan” långt efter att vi tagit vår examen.
Du har säkert noterat hur märklig fördelningen av kunskap blivit den senaste tiden. I början av den digitala eran etablerades ett generationstänk som vi tyvärr fortfarande lider av. (Kan i och för sig finnas ett samband med att Douglas Coupland skrev boken “Generation X” precis när webben hade blivit något naturligt för just den generationen. :-) ) Grovt förenklat gick det ut på att de som var yngst --- de som pluggade på universitet just då, eller nyss hade gjort det --- var de som visste med om “det nya”. Uttryck som digital naives eller forerunners eller forwards blev populära för att beskriva att det fanns användare och kundgrupper som kunde och visste mer om det digitala och använde digitala kanaler på “helt andra sätt”. Vilket kanske också stämde under några år när webben och sociala medier var nya och de som först anammade dem självklart kunde mer än de som hakade på senare.
Men, som sagt, tyvärr kvartstår det fördomsmönstret i många kretsar än idag, trots att vi nu lever i en värld som är helt annorlunda. I nivå ett-länder har 85-90% av befolkningen redan gjort sin egen digitala transformation. Ett stort företag inom pensionssparande skulle nyligen bygga om sin digitala kundupplevelse och valde att börja med segmenten +55 och +65. Till en början hade man många uppfattningar om “hur digitala” de äldre var, vilka enheter och appar de använde mest och inte minst att det skulle vara ganska stor skillnad mellan äldre i storstad och på landsbyggden. Som tur var bestämde man sig för att ta reda på hur det verkligen förhöll sig innan man gick vidare och genomförde djupintervjuer med äldre i både stor- och småstad.
Själva upplägget här är ju en smula retoriskt, men fundera ändå lite snabbt på vad du själv skulle tro att att resultatet av intervjuerna blev.
Det visade sig att de äldre var mer digital och mer mobila än de medelålders. En övervägande majoritet hade till och med gjort sig av med sina laptops till förmån för surfplattor och smartphones. De använde fler appar och tjänster än sina barn, bland annat för att hålla kontakten med barnbarn och andra släktingar.
Som vi tidigare varit inne på så har vi fått en mycket stor fragmentering, samtidigt som mognaden är mycket stor och förändringstakten ökat ännu mer än för bara fem år sedan. Vilket å ena sidan betyder att Tik-Tok redan växer snabbare än Snapchat, men varken Snapchat eller Tik-Tok kommer att bli det nya svarta. Hela tankemönstret att de yngsta alltid kan mer och att det som är det nyaste också kommer att ta över och bli det nya svarta måste vi verkligen anstränga oss för att lägga bakom oss!
Du kan säkert se det nya mönstret där du jobbar. Det finns nu folk i alla åldrar som är superduktiga på att hålla sig uppdaterade. Du kan hitta gymnasieelever som är så inne på sin subkultur att de inte ens vet om vad “det nya” är. De är fortfarande på YouTube fast “alla” är på Tik-Tok. (Så alla är inte det...) Och du kan hitta medelålders som har stenkoll på de allra senaste AI-tjänsterna från Google Cloud.
Vad det betyder för var och en av oss är att vi --- i väntan på den nya sortens livslånga skolgång --- måste ta ansvar för vår egen kompetensutveckling. Det här är inget nytt för de som kodar, de har länge hållit sig ajour som en del av sitt yrkesutövande för det kommer hela tiden uppdateringar av programmeringsspråk och verktyg. Men vi behöver alla lära av dem och börja lära oss kontinuerligt.
Problemet är bara hur?
Vem ska man tro på när alla självutnämnda experter bara sysslar med att bygga sitt eget varumärke istället för att sprida kunskap? Och hajpar saker för att framstå som gurus istället för att ge sig riktiga analyser?
Svaret är detsamma som för organisationskulturen. Om vi bara skaffar oss ett nyfiket sinne